Om jag får välja...

så blir jag aldrig som en av dom övertaliga 40- tals isterna som njuter av att ha varit där,var det nu är, och som aldrig tänker låta världen glömma att det var de som gav oss dagens ljus. Om vi frågar dom. Och det behöver vi ju inte. Deras röst, som försvagats av ålderdom, låter höger än någonsin. Möjligtvis för att en tid av eror är på väg att kollapsa och att ingen ser hur flaggan når marken mer än dom. Ironiskt nog så möter dom samma öde som deras jämnåriga som kom hem från krig i öster som ingen egentligen brydde sig om vilket stödde ideal ingen hade. En hel generation av oflexibillitet och inskränkta värderingar är på väg att försvinna. Och hade dom kunnat göra det utan att skrika så högt så hade kanske någon brytt sig. Ideal som var ihåliga vinner inte i tid. fördommar som inte besannas krymper.