och för övrigt så bör Karthago förstöras.

Om jag får välja...

så blir jag aldrig som en av dom övertaliga 40- tals isterna som njuter av att ha varit där,var det nu är, och som aldrig tänker låta världen glömma att det var de som gav oss dagens ljus. Om vi frågar dom. Och det behöver vi ju inte. Deras röst, som försvagats av ålderdom, låter höger än någonsin. Möjligtvis för att en tid av eror är på väg att kollapsa och att ingen ser hur flaggan når marken mer än dom. Ironiskt nog så möter dom samma öde som deras jämnåriga som kom hem från krig i öster som ingen egentligen brydde sig om vilket stödde ideal ingen hade. En hel generation av oflexibillitet och inskränkta värderingar är på väg att försvinna. Och hade dom kunnat göra det utan att skrika så högt så hade kanske någon brytt sig. Ideal som var ihåliga vinner inte i tid. fördommar som inte besannas krymper.

Vi pratar för lite om Te!

En mycket bekymmrad kom fram till mig under Euro Cities Expo 2009. Jag var där som utställare, men det hölls i vårt eget hus. Han hade en tanke om frukost, den rörde te. Eller rättare sagt frånvaron om rätt sorts te.Tydligen så severade vi en mycket diger flora av te. Meningen var svart te. Vi hade bara ekologiska gröna, väldesignade te-påsar. Vad kan jag säga, karln var från södra europa och arrangerade resor för väldigt inflytelserika företag men uteslöt inte bara vår anläggning utan snudd på hela skandinavien för denna miss. Han var....arg.

Glädje!

Jag lyssnar på musik i mina underbara lurar, pratar med mina vänner och njuter medans min man sitter och spelar Ikariam mitt emot mig. Jag kan förstå att för många är detta tomt. För mig är det ultimerad lycka!!!!!!

Kris eller är det bara förändring?

Sedan jag föddes så har jag flyttat 28 gånger (tror jag). Förutom det så har jag haft 3 jätte seriösa relationer. (Gift två, förlovad 1) Jobb har jag haft ett gäng och om jag tagit upp alla så hade min cv innehållit fler än 10 arbetsgivare. Och trots detta så måste jag faktiskt säga att det här med förändring, eller kris, beroende på hur man ser det är ganska jobbigt. Jag vill bo på ett ställe så länge att jag känner min trädgård utan och innan. Känna min mans brister på samma sätt som en gammal mysig filt. Jag vill sluta förändras ett tag nu. Ett år i stiltje hade varit ett himmelrike.

Sparris

En på många sätt unik grönsak...

Nu händer det igen. Jag står inför en kris. Ännu ett hot om nederlag tornar upp sig bakom min rygg och bara dess skugga framför mig ger en uppfattning om hur stort det kan vara. I skuggan så är det svårt för mig att avgöra om den vägen som jag bestämt mig för att på finns kvar eller om jag måste hitta andra alternativ. Det faktum att jag måste gå tillbaka en bit om jag fortsätter och kanske därför förlora en möjlighet som finns nu men inte sen gör mig vankelmodig. Helt plötsligt står jag öga mot öga med det som en svensk ser som den sista utvägen. Ett nödvändigt ont som jag faktiskt måste bära ansvar för. Det outhärdligt svåra oåterkalliga hotet. Jag måste fatta ett beslut.

Att det där med beslut var svårt förstod jag först på fullt allvar när jag fick min första riktiga anställning som frukostvärdinna på Hotell Mollberg i Helsingborg. I anrik miljö och med total brist på erfarenhet i verklighetsförankring fick jag så för första gången ta del av riktiga människors beslutsvånda. Och då menar jag riktiga människor i sådan bemärkelse att dom faktiskt verkade leva liv helt fristående från min tonåriga uppenbarelse på jordens yta och att jag föreföll totalt sakna all sorts betydelse för dom som individ. Som frukostvärdinna är du i det närmaste helt osynlig och det ända ställe som du faktiskt syns mindre på är inom städ på ett brittiskt lyxhotel då du är så obetydlig att du börjar närma dig den mänskliga tolkningen av ett svart hål.

Där stod jag och såg människor i deras skadligaste skepnad. De var nyvakna, hade inte pratat upp sig, var långt hemifrån och ändå så stod dom plötsligt där inför ett obehagligt och ovälkommet tillfälle där ett beslut på ett eller annat sätt måste fattas. Värst var det för män i kostym som närmade sig nästan oceaner av obeslutsamhet i en värld dom helt enkelt varken behärskade eller ens vill veta av.

Vi serverade 9 olika sorters te.

Det var tydligt att vissa av dessa sorter inte bara var ointressanta utan dessutom representerade en stor fara som på ett eller annat sätt skulle kunna allvarligt skada den erfarne affärsresenärens trovärdighet. Jag skådade den allvarsamma valprocessen i några veckor, tittade på deras djupt rynkade pannor och tog sen det stora steget från osynlighet till förtrolighet. Med bestämda steg närmade jag mig mannen sträckte in min osynliga arm i deras synfält och befriade dom från deras djupa börda genom att lyfta upp en påse och sträcka fram den med en diskret kommentar: "Är det kanske earl grey du letar efter?"

Det var så jag lärde mig att det där med beslut förvisso är en mycket plågsam process men att ha förmåga att påverka den innebär en makt som är ganska allvarlig. Som ni säkert kan förstå så fick dessa mäns beslut en genväg genom mig och många återkommande kunder hade hittat en förtrolig, någon som hjälpte en att fatta förnuftiga beslut på känslomässiga grunder.

Idag är jag säljare med väldigt stora kunder som har komplexa köpmönster.

Men på något sätt så är ju det där med beslut något jag helst hade låtit andra pyssla med och fortsätta vara där med handen lite lätt på vågskålen. Det är ju liksom inget jag känner att jag själv nödvändigtvis skulle behöva stå inför och kan ibland förbanna all frigörelse som förutom den där plikten att välja också har tagit med sig ett högst ovälkommet ansvar. Vad jag menar är att just den där grejen med att alla andra bestämde förr i tiden vad man skulle göra också innebar ett visst mått av ansvarsfrihet. Har du absolut inget att säga till om i hur din väg läggs upp framför dig så kan du ju i stort sätt faktiskt skylla på alla andra om det går åt skogen men fortfarande ta åt dig äran om det går riktigt bra.

Nej nu måste man fatta beslut som man senare ska stå för. Oftast dyker dom här situationerna upp i oroliga tider dessutom när du har som absolut minst information att faktiskt fatta ett kvalificerat beslut. Och det suger fett.